Tagged: klasskamp

Ut ur dimman

Avtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det. Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser. Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner), arbetstid, anställningsformer. Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades t.ex. in i de flesta kollektivavtal INNAN den skrevs in i LAS.

Dimridå kring byteshandeln. Arbetsgivarna: Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler! Facken: Vi gick med på det för att fler ska få jobb! Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, dvs det blir färre jobb.

Nu flaggas för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

Bemanningsfirmorna då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven?

I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

Allt fler säger: Stoppa bemanningstrixandet! Trycket i frågan kan göra att fackförbunden varslar om strejk. Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställningsotryggheten som vi har att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år vill de helst ha både mera flexibilitet och 0 kr i löneökning! De känner sig, och ÄR, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

Risken är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill. Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen.

GS (grafikerna) har redan slutit ett avtal med träarbetsgivarna om att ungdomar får anställas i stället för uppsagda personer med företrädesrätt. Ungdomarna kommer sedan att stå på en särskild turordningslista ”där deras kompetens vägs in”. Vad kommer deras kompetens att väga när de blivit varma i kläderna och börjar ställa krav? De blir lätt utbytta mot nya billiga ungdomar. En försöksballong! Om den lösningen sprider sig, så är det också kört för de lokala fack som vill hålla fast vid turordningsreglerna.

Är det meningslöst att ställa krav på våra förhandlare? Nej tvärtom, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, så behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

/Frances Tuuloskorpi, februari 2010

Artikeln här ovan är fri för användning, sk. freeware. Läs, skicka vidare, sätt upp på jobbet eller publicera den. Frances är dock självklart intresserad av att få höra om den publiceras eller sprids på annat sätt! Så kontakta henne gärna om ni gör det (vi på bloggen vidarebefordrar det mer än gärna).

Annonser

Du är inte förortsbo om du är socialist

På min och mina vänners nu mer eller mindre nerlagda blogg Vardagspussel så var ett av de populäraste inläggen (både av mig och av läsarna) det där jag konstaterar att man ”inte är arbetare om man är socialist” i  medias/liberalers/överklassares ögon.
Det har nu slagit mig att det samma gäller oss förortsbor. Om du kallar dig själv socialist så blir du automatiskt förflyttad från din förortslägenhet till en rymlig våning vid någon trendig gata på Söder. Om du är aktiv i ditt bostadsområde, diskuterar dina och dina grannars behov, känslor eller bara politik i allmänhet så frågar genast politikern eller journalisten varifrån du kommer, och varför du åkt just till den här förorten för att predika?

Never mind att vi i valen till riksdag och kommun röstar rödare än tvärsnittet av LO-medlemmar överlag. Strunta i att det bara är i Stockholms förorter du kan hitta flera år gamla affischer eller klistermärken med socialistiska budskap sitta uppe orörda, men med färgen bortblekta av solen.

Det spelar ingen roll, verkar det som. Är du socialist KAN du inte bo i förorten. Att Skärholmen och Vårberg är ett av Stockholms kommuns rödaste valdistrikt har inget med saken att göra. Att Norsborg, Hallunda, Alby och Fittja får resten av ”sosse-Botkyrka” att se mörkblåa ut i jämförelse är ingen intresserad av i sammanhanget. Jag har inte siffrorna från valmyndigheten, men jag skulle tippa på att Masmo och Vårby Gård knappast är Huddinges mest moderata distrikt precis heller.

Men lets face it. Politik är knappast bara vad valresultaten visar. Det är vad vi socialister har hävdat sen långt innan vi inom arbetarklassen hade rösträtt. Självklart fanns socialismen innan socialdemokraterna sneakade in sig i riksdagen! Många skulle nog dessutom hävda att den bara finns utanför Riksdagens dörrar. Vi kallar den för klasskamp och den kan ta sig flera uttryck. Oftast pratar man om motstånd på och kring arbetsplatser. Men även arbetslösas motstånd mot värdelösa ”åtgärder” eller skolelevers kamp mot nedskärningar hör dit. I Masmo ockuperade ungdomar sin fritidsgård över en natt för att den skulle flyttas. I Fittja mynnade missnöje över polistrakasserier ut i kravaller som, precis som tidigare bilbränder, mest drabbade de boende i området. Klasskampen kan alltså se olika ut, på gott och ont.

Jag hoppas iaf att den här bloggen, när den väl kommer igång, kan bli en schysst källa till information över vad som händer ute längs röda linjen och hur vi socialister som lever och verkar här tycker om saker och ting.

(Hör gärna av er om ni vill vara med och skriva på bloggen!)

/Krastavac


Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver ”Nu har politikerna tagit över nyhetsredaktionerna”, Anders_S skriver Göteborg-Borås Järnväg och syskonbanan Borås-Alvesta, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Mussolini var brittisk agent, Jinge skriver Muslimer – gå med i SD!

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.