Tagged: Victor Marx

Masmo, förorten som gud glömde

Under 2009 så fick Masmo, lite ofrivilligt kan tilläggas, bli symbolen för hur uppdelat Stockholm är och hur isolerad stadens förorter är. Dels från innerstaden eller ytterkommunernas villområden men också från varandra. När psydonymen ”Olle i Stockholm” tog upp stadens naturliga och konstlade barriärer i nr:57 av tidningen Direkt Aktion, som hade staden som tema, så använde han Masmo som exempel. I inledningen till artikeln så skriver han

…stadsdelarna och förorterna är avgränsade med vatten, berg och skogar. Det torde vara rätt självklart för alla att detta inte bara är idylliskt och vackert, att Stockholm sorterar sina invånare på ett sätt som förhindrar slumpmässiga möten mellan människor. Istället för den smältdegel av händelser som en stad brukar utgöra, kan Stockholms barriärer hjälpa samhällets abstrakta ramar att sortera människors umgänge.

…Politiker och liknande avskräde har fått mycket, av det andra städer försöker med motorvägar och gated communities, helt gratis. Jag tänker mig förorten Masmo som exempel. Denna förort består av ett antal bostadshus som står vid foten av ett enormt berg. I övrigt finns ingenting. Utan att behöva misshandla någon med polisbrutalitet eller annat tvång har samhället kunnat skapa ett bostadsområde som inte går att leva i på annat vis än kapitalistiskt. Inga möjligheter att skapa sina egna livsbetingelser finns för handen, invånarna måste dagligen ta sig förbi berget för att överleva – den ursprungliga ackumulationen kan gå och duscha.

Min första tanke när jag läste artikeln var. Men vadå! Det finns ju en kiosk och en hamburgerrestaurang och ett bryggeri och… ja vadå? Förutom de få privata företag som finns i Masmo är det ju egentligen bara kiosken vid tunnelbanan som är där för Masmobornas skull. Och även om så inte var fallet. Vilka andra sätt at mötas på än under konsumtion av nödvändiga (eller onödiga) varor skulle då ändå finnas?

Jag kommer på ett exempel, fritidsgården Solhagagården. Med ovan beskrivna uppdelning av Stockholms förorter så förstår jag ännu mer varför personal och ungdomarna själva så kraftigt motsatte sig den borgerliga majoriteten i stadshusets beslut om att lägga ner gården och flytta över verksamheten till gården i Vårby. Masmobor, omringade av motorvägar, berg och vatten måste använda kollektivtrafiken för att lämna sina hem. För ungdomarna på Solhaga så finns inte ens den möjligheten pga det höga priset på biljetterna. Även om ett sorts motstånd mot denna isolering vore att planka över spärrarna, vilket jag är säker på att många redan gör, så är det inte en bra grund att bygga upp en vänskapskrets som löper utanför barriären på.

De flesta känner folk som bor i sitt eget lilla område och rör sig sällan utanför det. Sånt eldar under motsättningar och skapar problem, trots att ungdomarna i Fittja, Masmo, Vårby Gård, Vårberg och Bredäng befinner sig så nära varandra rent geografiskt och har så mycket gemensamt. Men det anordnas inga möten över kommungränserna mellan ungdomar i Fittja och deras jämnåriga i Masmo. Istället kommer politikerna med ”lösningar” på problem genom att skolungdomar i Bredäng genom möten ska lära sig och respektera mer välställda skolelever i Mälarhöjden, givetvis under en samförståndsparoll och snack om alla likas värde. Det vore bättre om dessa ungdomar istället fick något utbyte med sina jämnåriga i Fittja. Det hade gjort betydligt mer för att skapa nya gemenskaper och kompisband.

”Masmo är förorten som gud glömde”. Ett citat av konstnären och masmobon(?) Victor Marx som sommaren 2009 olovligen satte upp ett konstverk i anslutning till tunnelbanestationen i Masmo. Jag var själv på invigningen. Tidigare hade jag bara varit i Masmo för att byta från buss till tunnelbana och så en nyårsfest nån gång. Konstverket var en stor vägg av genomskinligt och färgglatt material, antagligen plast uppställt mot berget och betongen. Ett regnskydd för cykelstället där under, och både tak och vägg för ett ”konstgalleri”. Under den tid som verket satt uppe så skedde så gott som ingen skadegörelse och inga tavlor stals. Det låter kanske dystert att man mäter framgång med brist på vandalisering, men jag tror ni fattar vad jag menar.

/Krastavac

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Fattigdomen inte bara finns kvar – den ökar, admin skriver Fittja 2: Thanks for your support!, Fredrik Jönsson skriver ”Publicistklubben och Orrenius – efterföljande debatt”, salkavalka skriver TANKAR OM SKRIVANDE PÅ UNGBIB

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Annonser